BEMER 3000 skiljer sig från traditionella magnetfältbehandlingar

Om man jämför traditionella magnetfältsapparater med BEMER-systemet lägger man genast märke till den specialla impulsformen i BEMER-signalen. Vilka effekter har denna speciella form på BEMER-signalens verkningssätt? Den vetenskapliga bakgrunden till BEMER-signalen är mycket komplex och beskrivs i detalj här. På en mer populärvetenskaplig nivå skulle man kunna förklara effekterna med hjälp av följande åskådliga jämförelse:

Vattenkanna för den naturliga självregleringsmekanismen

Precis som en vattenkanna med strilmunstycke vattnar en blomsterrabatt över en större yta så kan BEMER-signalen se till att molekylära och cellulära processer aktiveras på en bredare skala. Jämfört med traditionella system har den nämligen ett betydligt bredare frekvensspektrum.

Frekvensspektrerna i traditionella sinus- eller sågtandsformade impulser kan bara aktivera mycket tunnare band av processer. Om man använder sig av vattenkannejämförelsen skulle munstycket endast ha ett hål. Det är alltså inte möjligt att vattna effektivt med denna.

Ett traditionellt system försöker kompensera sin smala bandbredd genom att anpassa impulsen till användarens kroppsreaktioner (t.ex. hjärtvariabilitet). Men denna anpassning räcker ändå inte till för att uppnå samma effekt som den speciella verkningen hos BEMER-signalen. Det finns två orsaker till detta:

• En förskjutning av impulsfrekvensen ändrar egentligen inte något av den smala bandbredden jämfört med BEMER-signalen. Om man använder sig av jämförelsen med vattenkannan kan man säga att hålet i munstycket till vattenkannan med en-håls-munstycket bara hamnar på ett annat ställe, utan att ändra något i bevattningsmetoden. Blomsterrabatten vattnas inte effektivare.
• Det är visserligen tekniskt möjligt att ändra impulsens frekvens och intensitet efter kroppens reaktioner. Men då man inte omedelbart kan fastställa vilken effekt signalförändringen har på enskilda processer (vilket är den springande punkten) finns det bara antagande angående effekten av de enskilda anpassningarna. I termer av vattenkanne-jämförelsen skulle man kunna säga att man försöker vattna blommorna med "en-håls-munstycket" med förbundna ögon. Och med hjälp av ljudet från vattenplasket försöker man avgöra om man vattnar tulpaner eller gullvivor och på så vis anpassa bevattningen.

I denna åskådliga jämförelse blir det tydligt att vattenkanneprincipen är den effektivaste metoden att aktivera kroppens egna naturliga självregleringsmekanismer på bred skala. På grund av det unikt breda frekvensspektrumet blir konsekvensen också att en större palett av ämningsomsättningsprocesser aktiveras. Det är denna effekt som gör BEMER-signalen så framgångsrik.

Mer angående den vetenskapliga bakgrunden till BEMER-signalen...